fanvabra.blogg.se

Blev en långgalopptur med Tejpen, Kerstin och Lillen idag. Kändes verkligen att det var välbehövligt för honom då han hade extremt mycket energi. I början var det som att sitta på en fiolsträng och jag bara väntade på att hans luftsprång/bockar/sparkar/capriolliknande saker skulle komma. Red genom byn och in i skogen efter en lång uppplogad perfekt galoppväg, lite sluttande uppåt, som rent ut sagt aldrig tog slut. När Tejpen drog på sina språng med hans ++++ ryggteknik kan jag tala om jag inte var långt ifrån att hamna i någon snödriva intill vägen. Hade bra tempo och lät han springa på ordentligt, till en början i hans eget tempoval vilket dock inte höll sig så länge då lilla mannen inte har sisådär överdrivet med ork. Då satte jag lite press på honom och begärde lite öka-minska etc. 
Vi vände om och skrittade hela vägen ner tills vi kom till byn där vi travade av och begav oss hemåt. 

Jag blir så glad av att rida. Speciellt den där hästen, han har något litet extra som jag fastat ordentligt för. Bara av stallvistelsen innan och efter ridturerna så känner jag ett välbehag och ovanligt lugn i kroppen? Sen på hans rygg känner jag mig faktiskt väldigt glad. Och samtidigt lycklig. Tror jag? Lycka är ett icke välanvänt ord för mig. Hur beskriver man egentligen lycka? Otroligt glad? När går man från otroligt, extremt glad till lycklig?